Jan Eriksson Lysande analys, klent resultat

(Betyg 4 av 5)

Det sägs ofta att dagens socialdemokrati är idélös och har tappat färdriktningen. Anders Nilssons och Örjan Nyströms bok ”Den sociala demokratins andra århundrade” både bekräftar och falsifierar det omdömet.

Bekräftar så till vida att författarna själv tar sin utgångspunkt i konstaterandet att arbetarrörelsen tycks vara på väg att fastna i handlingsmönster som för bort från rörelsens mål. Adelsmärket är inte längre strukturreformer för ökad jämlikhet utan krishantering. Dagens socialdemokrati är inte samhällsförändrande utan samhällsförvaltande.

Falsifierar i så måtto att boken i sig är en vittnesbörd om att det åtminstone i delar av arbetarrörelsen förs en synnerligen spänstig idédiskussion just om färdriktningen i samhällsutvecklingen och vilka utmaningar reformismen står inför. Nilsson och Nyström är enligt förordet verksamma inom LO, en organisation som man kanske inte alltid förknippar med den intellektuella djärvhet som präglar ”Den sociala demokratins andra århundrade”.

Det slår faktiskt gnistror om analysen av vad författarna kallar ”senkapitalismen”. För läsaren faller fjällen från ögonen och aha-upplevelserna är av hissnande natur. Det är naturligtvis så det ligger till! Att jag inte tänkt på det!

Jag vill gärna påpeka att boken har dessa kvaliteter också för en läsare som undertecknad, vars ideologiska tillhörighet finns på den borgerliga sidan.

Författarnas grepp är lika enkelt som genialt. Beväpnade med några begrepp som de hämtat från Marx nagelfar de vad som hänt med arbetet, kapitalet och staten sedan den gyllene efterkrigstiden fick ett abrupt slut med 70-talets kris. Begreppen i fråga är ”produktionens församhälleligande” och ”den privata tillägnelsen”. Men det handlar inte om sterilt testuggande. Analysen är mycket konkret och leder till att dessa begrepp laddas med ett innehåll som Marx knappast kunde föreställa sig.

Även om han inte nämns så ofta tycker jag att Nils Karlebys ande svävar över boken. Hans avgörande bidrag till de svenska socialdemokraternas idéutveckling under 1920-talet tog också sin utgångspunkt i en djärv och nyskapande omtolkning av marxismen. När Karleby faktiskt kommer på tal framgår det att Nilsson och Nyström originellt nog läser honom i ett vänstersocialdemokratiskt perspektiv, annars brukar han placeras på högerflanken.

Det handlar om, menar författarna, att formulera en reformistisk strategi för ökad jämlikhet i ett medellångt tidsperspektiv. Det kan bara göras utifrån en realistisk och pragmatisk analys av vilka förändringskrafter och motsättningar som präglar kapitalismens rörelse under just detta utvecklingsskede. Alltså inte ”vägen till socialismen”. Inte heller dagspolitikens tillfälligheter. Utan strukturreformism, ett begrepp som Nilsson och Nyström påpekar mer eller mindre har glömts bort sedan 60-talet.

Idealet är den politik arbetarrörelsen lyckades formulera – och genomföra - efter andra världskriget. Den solidariska lönepolitiken och utbyggnaden av den generella välfärdspolitiken svarade inte bara mot arbetarnas behov utan låg också i fas med kapitalismens utveckling.

Här når de inte ända fram, vilket de oförbehållslöst erkänner i förordet. Analysen av ”senkapitalismen” är rent ut sagt lysande. I delar hör detta till det bästa jag läst om det nutida Sverige och dess trender i arbetslivet, i ägandets sfär, i välfärdspolitiken och i det demokratiska systemet. Men resultatet i form av en ny reformistisk strategi är magert.

Kanske är det betecknande för socialdemokratins läge. Det kan ju vara så att den helt enkelt inte längre är i fas med kapitalismens utveckling.

Möjligheten finns att uppgiften att formulera en ny, framgångsrik reformistisk strategi är omöjlig. (Den sociala demokratins andra århundrade?)

Den sociala demokratins andra århundrade? : pusselbitar till en ny reformistisk strategi

Den sociala demokratins andra århundrade?