Stephan Ekbergh Man säljer inga julgranar på annandagen, Hans Werthén affärsvärldens James Bond

(Betyg 5 av 5)

oken om mannen som blev råmodellen för svensk strip asset management innan någon ens visste vad detta var, börjar som den bästa bondfilmen.

Zanussi, som då var Sydeuropas vitvarugigant, hade fått problem genom alltför vidlyftiga spekulationer på den amerikanska marknaden, med lånade pengar. Hela projektet kom av sig i bästa Berlusconi stil eftersom amerikanska hushåll använder 110 och inte 220 volt. En detalj som italienarna förbisett i sin upphetsning. Vidare skulle dollar lånen lösas då kursen fördubblats mot liran.

Nu stod således samma bolags ledning som några år tidigare försökt köpa Electrolux med hatten i handen i Stockholm och bad att svenskarna skulle hjälpa dem.

Efter intrikata förvecklingar, affärsdiplomati och slughet lyckades det mindre Electrolux så småningom komma överens om en affär, trots att 130 italienska banker var involverade i den italienska folkklenoden.

Efter denna hisnande inledning fortsätter boken som vilken Salzman/Broccoli James Bond produktion som helst.

Hans Werthén precis som James Bond hade sin storhetsperiod under och efter kalla kriget långt in modern tid. De båda har en utpräglat enkel livsfilosofi; get the deal done, take no prisoners och på nästa uppdrag. Werthén älskade att förhandla, så också Bond. Den ene oralt, den andre med pistol. Han kunde inte bry sig om detaljerna när det väl var klart, det fick hans alltid närvarande kollegor sköta.
Bond rapporterar till M och Werthén till MW, Marcus Wallenberg, som han alltid var brottsligt lojal mot.

Bond älskar ny elektronik liksom Werthén som blev kär i TV tekniken när den var helt okänd. Werthén var den förste som skruvade ihop en fungerade tv mottagare och förblev tv´n trogen in i det sista då han på pensionens dagar olyckligt köpte in sig i ett litet Italiensk företag som tillverkade tv apparater.

Här finns affärer och dramatik, skurkar (Refaat el Sayed), resor till exotiska platser (Monrovia), intriger (Facit)och så klart pengar. Men framför allt så finns det smarta enkla, eleganta lösningar för att finansiera en uppköpskarusell som både skapade osannolika värden och ett entourage av bra managers som skulle gräddan av svenskt näringsliv under 30 år.

Precis som 007 använder Werthén sin fallenhet för det enkla och blandar det med humor, skakad men inte rörd.

Över 200 deals gjorde Electrolux under trojkan Werthén, Scharp och Bystedt. Många affärer beskrivs i detalj och konceptet var enkelt men nytt på den tiden. Man försökte, ibland, finna en kärna i affären som stämde med Electrolux koncept resten såldes av.
Många företag fick man helt gratis efter att de dolda värdena knoppats av.
Uggla har bra förståelse för hur affärer och näringsliv fungerar och hans djupdykning är imponerande. Men framförallt så känns historierna så nära och levande att Uggla verkar insmord i Werthéns spiritualitet. Man vet inte när den ene slutar och den andre tar vid.

Boken är ett viktigt historiskt dokument om svenskt näringsliv och den mest framgångsrika anfallstrea detta land producerat vilka respektlöst lyfte Sverige ur fattigdomen. Men det är också en påminnelse och ett upprop till vad pragmatism och svenskt bond förnuft kan åstadkomma internationellt. Av alla de affärsbiografier jag läst så måste detta vara en av de mest intressanta. Ett måste för varje man och kvinna som håller på med affärer. (Man säljer inga julgranar på annandagen)